Som alla kanske har förstått så ä ja inte längre hundägare till älskade Nikita.
Tack för allt ert stöd som ni har gett mej, både under o efter. O tack alla som säger att ja kan få låna era hundar om de blir för tomt. Men för mitt psykets bästa så ä de nog bäst att inte prata om Nikita me mej. Inte än iaf. Ja va tydligen inte stark nog att ta detta beslut. De känns otroligt bra, fast ändå inte! Tänk såhär: Om ja ä hundvakt åt nån utav era hundar i en da/kväll. Hur blire inte sen då, när ni hämtar hunden? Då kommer de ju bli svårt för mej igen. De blir så tomt i lägenheten igen.
Ja vet att ni bryr er o vill visa att. De ä ja jävligt tacksam för! De ska ni veta :) Men ja pallar inte att prata om att än. Snart. Men dock inte än.
Spec tack till Bobbo o Tilda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar